Om pojkslynglar och intersektionalitet

av Linnéa Fonseca

Hur kan jag göra det här? – Börja.
Börja vad?
Det enda som är värt att påbörja i den här världen: slutet på världen.

En söndag i december kommer jag cyklande längs med Föreningsgatan i Malmö. Det har snöat. På en skolgård står fyra pojkar i tioårsåldern och ropar “God jul” samtidigt som de kastar snöbollar mot förbipasserande, i det här fallet mig. Det är väl sådant som kallas för “pojkstreck”. Ett harmlöst bus. Sådant som pojkar gör. Jag skulle kunna cykla vidare med den bortförklaringen. Men jag stannar upp. Känner efter. Jo, jag orkar nog. Och framför allt känner jag att jag måste. Måste vända tillbaka och ge pojkarna en reaktion. Konfrontera dem, för jag tycker inte att det är en betydelselös händelse och jag vill att de ska förstå det.

Hon stannade!, ropar en av pojkarna till de andra.

Bra, tänker jag, någon typ av intryck verkar jag redan ha gjort på dem. Det här var inte vad de hade väntat sig. Det är uppenbarligen inte den vanliga konsekvensen.

Jag ber dem sluta upp med att kasta snöbollar på folk. Ingen reaktion. Snön fortsätter flyga mot mig genom luften. Uppenbarligen har jag ingen auktoritet. Jag frågar varför de fortsätter kasta på mig när jag ber dem att sluta. “För att det är kul”, svarar de. Varpå jag säger att jag inte tycker det är kul och försöker förklara att de inte ska kasta på folk de inte känner eftersom de inte kan veta att vi tycker det är kul. Kasta på varandra om ni tycker det är roligt, försöker jag. Då kommer ett svar som jag inte hade väntat mig. Ett svar som taget ur en pedagogisk film om det sociala läget i Sverige idag:

Men vi känner dig, säger en av pojkarna. Vi vet vem du är. Du är svensk.

Var kommer denna replik ifrån? Den kommer så snabbt och självklart. Och  träffar mig rakbladsvasst. Den uppgivna cynismen i hans exakta omvändning av de  rasistiska utsagor jag så ofta hör från annat håll. Tror han sig på riktigt veta precis vem jag är för att han ser att jag är svensk? Det är naturligtvis lika absurt oavsett vem en sådan missuppfattning kommer ifrån. Men den här gången är det också ett stenhårt uppvaknande. Är det så här vi har det?

Eller är det mer raffinerat än så? Är det något han vill uppnå med sitt svar? Det är något tvetydigt över repliken. Den kan, sett utanför sin kontext, förstås som ett sätt att inkludera mig i deras lek – vi känner dig, alltså är du med – alltså kastar vi på varandra –, men den fungerar i situationen tvärtom, som ett utpekande av mig som “dom” mot deras “vi”. Ett rättfärdigande av deras handlingar?  Både på ytan (men vi känner dig) och under ytan (du hör till dom där andra, så vi behöver inte känna oss dåliga för att vi är taskiga mot dig).

Pojkarna har uppenbarligen andra bakgrunder än min helsvenska. Och visst, att det är “vi” mot “dom” behöver en bara slå upp ögonen, och öppna öronen, på morgonen för att lära sig. Fair enough. Det samhälle vi lever i har gjort oss till fiender. Det smärtar mig, men jag kan förstå honom.

Jag står alltså kvar och låter pojkbarnen kasta sina snöbollar mot min svenska kropp medan jag fortsätter mina taffliga försök att åstadkomma något slags möte, ett uns förståelse. Då kommer en till synes lika typiskt svensk man i min ålder och håller med mig, säger att de faktiskt inte borde kasta snöbollar på folk. Pojkarna gör en ansats att kasta också på honom men när han ryter till något i stil med att “de bara skulle våga kasta på honom”, säger pojkarna genast “Förlåt”, och lyder. Mannen går sin väg igen och pojkarna återupptar sitt kastande mot mig: kvinnan som de tydligen inte känner att de behöver respektera.

Det är här det blir smärtsamt på riktigt. Personligt. Politiskt. Där står vi, på var sin sida om ett skolgårdsstaket, som representanter för två i samhället underprivilegierade grupper: invandrare på den ena sidan, och kvinnor på den andra. Alla är vi förfördelade på grund av den kropp vi fötts in i. Pojkarna borde säga “vi känner dig, vi vet vem du är, du är kvinna och du är med oss”. Vi borde tillsammans kämpa mot den gemensamma fiende som förtrycker oss, men istället kommer den: normen: den vite mannen, statuerar sin ohotade makt, går, och lämnar oss åt att ta ut vår frustration på varandra.

Någonstans här uppstår ändå ett ögonblicks förvirring. Vi frågar varandra om våra namn. Några av pojkarna, kanske alla, uppger falska namn (det gör deras kompisar mig uppmärksam på). Hej ____. Hej ____. Hej ____. Hej ____. Säger jag i alla fall. Hej Linnéa, säger de och fnissar. Vi pratar med varandra. En tvekan uppstår i deras snöfyllda pojkhänder. Ett hopp i mig.

Men sedan eskalerar deras aggressivitet. Fler snöbollar. Deras totala vägran att mjukna för mig ökar i sin tur min desperation, min uppgivenhet.

Gråter du?, frågar en av pojkarna då.

Nej, men jag kommer kanske göra det om ni inte slutar, svarar jag. För det ni gör mot mig gör mig både ledsen och arg.

Kort efter att jag sagt detta kastar en av dem, jag minns inte säkert men jag tror faktiskt att det var samma pojke som frågade om jag grät, den sista snöbollen jag låter träffa mig. När han kastar ropar han:

Bli ledsen!

Och jag blir ledsen och cyklar därifrån.

***

Varifrån kommer denna elakhet? Min mor har alltid påpekat att jag är så (underförstått “för”) känslig. Men jag vet inte om det är mig det är fel på. Om jag går  sönder i mötet med världen, så är det för att världen är sönder.

Nog med krig. Nog med hat. Förvandla till vatten. Förvandla kukar till vatten.

Jag blir ledsen och påminns om den grupp med något äldre pojkar som för ett par år sedan trängde upp mig mellan sig och tafsade på mig. Då var jag på väg in till en föreläsning på Moriska paviljongen, i Folkets park, tillsammans med min dåvarande pojkvän. Pojkarna gjorde sken av att låta mig gå före dem in genom portarna, men fångade alltså på så vis in mig istället.

Jag gick inte in på föreläsningen. Jag satt i foajén och grät. Efter en stund kom pojkarna tillbaka. Först ett par, sedan några till. De undrade varför jag var ledsen. Jag förklarade att det var på grund av vad de gjort mot mig. Försökte få dem att inse vilken grundläggande kränkning de just utsatt mig för. De hävdade förstås mest att det inte varit de, utan deras kompis som nu hade gått. Jag var för chockad för att avgöra, men talade om för dem att jag visste att det varit mer än en som gjorde det. Jag bad dem hämta denna kompis (försvunnen så klart), men det kändes lika viktigt med allihop eftersom de verkade uppriktigt förvånade över min reaktion.

Jag kunde ha cyklat därifrån också, hem till tryggheten, men jag satt där och försökte förklara. Det var pojkarna som sökte kontakt. Mina tårar oroade dem uppenbarligen. Ändå gick jag därifrån, då liksom nu, med en stark känsla av skam och frustration. Skam över att vara otillräcklig, svag och utan auktoritet. Skam över att ha förlorat mot dessa barn. Skam över min oförmåga att tränga in bakom den vägg av nonchalans som de har satt upp.

Den här texten uppstår i min undran över denna skam. Vad är det egentligen jag gör, fortsätter göra trots dåliga erfarenheter? Är det verkligen jag som förlorar mot barnen? Den uppstår i min undran över vilka spår dessa incidenter lämnar hos pojkarna. Jag hoppas att de tar större intryck av dem än de i stunden ger sken av. Att mitt uppvisande av en ärlig mänsklig reaktion inte är så meningslös som jag i skammen efteråt fruktar. Jag hoppas att pojkarna på Moriska paviljongen kommer att minnas den konsekvens deras handlingar fick den gången, och kanske tänka på det nästa gång de har chansen att trycka upp en kvinna mellan sig och ta på hennes fitta.

Nu berättar jag allt på det sätt som jag pratar: fittspråk. Jag försöker förstå en känsla – vilken känsla som helst är att känna för mycket. Jag har varit ensam så länge nu. Jag började drömma om en revolution. En horornas revolution.

Jag kommer för alltid minnas den kvällen. Kommer alltid minnas att det som gjorde allra ondast var den dåvarande pojkvännens uppriktiga oförmåga att förstå min reaktion. På grund av samma strukturer som får ett gäng pojkar att ta sig rätten att kränka en betydligt äldre kvinnas kropp och sedan förvånas över att hon gråter, saknade min annars medvetna och vettiga pojkvän förmåga att fullt ut sätta sig in i min situation. Han hade mer gemensamt med pojkarna än med mig när det kom till den frågan. En ravin tydliggjordes mellan våra världar. Liksom den som så tydligt symboliseras av skolgårdens höfthöga nätstaket den här söndagen i december. Där jag trots mina dåliga erfarenheter står och erbjuder min kropp åt dessa pojkar.

Kära pojkslynglar,
Jag vägrar fly och jag vägrar fäkta. Jag vill att era handlingar ska få kännbara konsekvenser. Inte som straff. Inte i form av våld, eller hot om våld (vilket jag tänker var mannens trumfkort). Utan i form av en mellanmänsklig konsekvens, en uppriktig reaktion. En vädjan till ert intellekt och era känslor. Det som får er att instinktivt reagera på tårar. Det som förmår er att vid tio års ålder med exakt precision omvända de rasistiska fördomar som präglar vårt samhällsklimat.

Men kära pojkslynglar,
Varför ska de svaga ge sig på de svaga?

Jag skäms genast över att jag likställer min position med deras. Jag som helt säkert är så mycket mer privilegierad än dessa pojkar. Men jag skriver det ändå. För faktum är att jag befinner mig i ett mellanläge – i skottlinjen. Vi står mitt i intersektionalitetsproblematiken, på varsin sida om ett staket. Visst, jag tillhör den privilegierade gruppen etniska svenskar. Men jag tillhör också den diskriminerade gruppen kvinnor. Pojkarna må tillhöra den diskriminerade gruppen invandrare, men de tillhör också den privilegierade gruppen män. Jag befinner mig både över och under dessa pojkbarn på samma gång. Jag ser det, jag känner det, och jag beter mig därefter. De förstår det genast och handlar naturligtvis därefter, i det utrymme som därmed tilldelas dem. Ett utrymme som de helt uppenbart inte har i mötet med den person som tillhör båda dessa privilegierade grupper: etniska svenskar och män.

Den vite mannen är onåbar. Det är inte jag. Därför står jag där och tar emot pojkarnas snöbollar med min svenska kvinnokropp. Pojkens så självklara svar, “vi vet vem du är – du är svensk”, ringer i mina öron och jag tänker något om stenar mot poliser. Att parallellen är lätt att dra. Men medan polisen är en solklar symbol för makten verkar jag snarare vara den maktlösa. Jag tänker att detta är så mycket större än någon av oss kan sätta ord på. Även om pojken satte chockerande precisa ord på den ena delen av vårt problem verkar han inte se den andra halvan.

Den här texten uppstår i min undran om jag borde ha gjort något annorlunda. För att vinna deras respekt, tänker jag först. Men ju mer jag tänker på det, desto mer tänker jag att det jag möjligen borde ha gjort skulle vara att hoppa över staketet. Så att vi tillsammans kunde ha försvarat oss mot mannens maktfullkomlighet. För den skam jag känner över min obefintliga auktoritet är vad de som inte tror på strukturer vill att jag ska känna. Den maktkamp vi utövar denna söndag må verka futtig i förhållande till allt fruktansvärt som pågår i världen, men den är en perfekt mikroversion av exakt samma strukturer. Vi står där på varsin sida om staketet. Vi upplever det som ett skydd, en säkerhet, men det är det som tillåter händelserna att ta plats.

Vi befann oss alla i det tillstånd där ilska liknar dumhet. Staden är patriarkal, det vill säga den tillåter inte någon annan existens än den egna.

Gatugäng, pojkgäng, ungdomsgäng. Vilka är dessa ständiga “kriminella gäng” som det talas om? Jag skäms inte längre. Ingen kommer att hjälpa oss. Makten kommer bara för att visa oss sin styrka. Sedan går han. Förhoppningen är att vi ska utrota varandra.

I åratal har makten legat i vita liberalhänder. Män överallt. Deras lagar definierar oss som kallblodiga mördare och gör oss alla till livstidskriminella.

Ondskan breder ut sina vingar. Barndomen är officiellt slut.

Jag läser att “Carl Bildt vägrar be om ursäkt”. Igen. Pojkarna vägrar sluta kasta sina snöbollar. Jag  tänker fortsätta att vägra låtsas som ingenting. Jag läser att Jean Genet “älskar dessa suveräna slynglar åt vilka han ger sig medan han njuter av deras lumpenhet”.

Kära pojkslynglar,
Det är vi som är hororna. Ni och jag och våra vänner. I vårt fängelse börjar vi drömma om en revolution. En horornas revolution.

Detta samhälle är ett samhälle som skall ersättas.

***

Polisen ropar i ett sista desperat försök in i den rökfyllda gränden:

– Vad vill ni ha?

Revolutionärernas svar träder fram ur den grå massan på skärmen:

– Vår stolthet!
– Vi vill ha vår frihet!

–––

* De kursiva partierna är fria översättningar ur Kathy Ackers Pussy, King of the Pirates.

** Texten har tidigare varit publicerad i Rymden.