Linnéa Fonseca

En läsning av den Turkosa serien, del 1 och 2, på Chateaux förlag.

6 juni Stockholm, Antikvariat Haralds hörna: kväll.

Det är release för två böcker på det relativt nystartade poesi- och konstförlaget Chateaux.
       Turkosa serien ”utgör ett antal strikt materiella och reproduktionstekniska ramar inom vilka vad som helst kan sägas.”
De två böckerna är Det ferdiga verkets skjønnhet, av Jørn H. Sværen, och Grå våg, av Peter Thörneby. De av förlaget fastslagna ramarna innebär att båda böckerna består av ett tryckark, vilket ger 8 boksidor, oskuret och ihopvikt, löst liggande inom bokens pärmar. De är också satta för hand med bly.
       Innan kvällens uppläsningar och samtal börjar har jag provat att läsa böckerna på två olika sätt. Det första: Ta ut det ihopvikta arket ur pärmen, vika upp det, och läsa bokens utsagor efterhand som de viks fram. Det andra, Bända upp vecken och kika in på de sidor som är oskurna i längs överkanten (endast mittuppslaget öppnas upp helt). Jørn går först upp på scenen (egentligen utrymmet bredvid det bord som är uppställt framför stolarna som ställts ut åt publiken). Efter att han tackat Chateaux för inbjudan till att skriva den här boken tar han fram en brödkniv och säger, ”det här är det närmsta en papperskniv vi kommer”. Varpå han sprättar upp det oskurna arket, våldför sig på det färdiga verket(!), och läser boken – som en bok.

       Jag har just ägnat veckorna före releasen åt att skriva en text om Jørns författarskap (OEI nr…?) i vilket jag uppfattar en återkommande uppmaning åt läsaren att förstöra de omsorgsfullt, ofta handgjorda, full
ändade små bokverk han ger ut. Så jag hajar genast till. (Fullbordad är drömmen! Jag tror jag går upp i sömmen!) Uppläsningen inleds med en bekräftelse på denna läsningens nödvändiga våldsamhet. ”Det färdiga verkets groteska skönhet” som Jørn senare under kvällen parafraserar titeln. Han läser:

pennen skulle styre sverdet

Författaren styr läsaren i det av bokens bilder genererade våldets riktning. Öppnar (upp) det färdiga verket.
       I det efterföljande samtalet, som kretsar kring det glidande utrymme mellan bok och objekt som dessa böcker befinner sig i,  kommer en fråga från publikern: Kan man se de här arken (bokobjekten) som att de befinner sig i ett bokblivande? Att de blir böcker genom uppskärandet av objektet-arket. Jørn svarar då att arkets utformning, textens placering på papperet, pekar mot just bokblivandet, i en bokhistorisk kontext: det gamla tryckarket – förr kom boken så här till läsaren som själv fick sprätta upp sidorna för att kunna läsa, och alltså såg ”var boken kom ifrån”. Nu kommer böckerna till oss färdigsprättade och historielösa. Så för en person som inte känner till boktryckarhistorien framstår detta ark som märkligt, godtyckligt. Uppsprättandet var ett statement som behövde göras, föratt peka på arkets möjligheter. Men, tillägger han, det är inte hans önskan att läsaren ska sprätta boken, och Peter slår fast att hans bok inte ska sprättas.

Några veckor efter releasekvällen, Malmö, Sorgenfrivägen: dag

Jag har lovat att skriva något om Turkosa serien. Plockar fram böckerna. Jørns bok ligger överst. Jag öppnar den. mittuppslaget faller upp. Min första läsart upprepas. Denna bokobjektets icke-linjäritet som oroade författaren; Jørn talade under releasekvällen om sina initiala (och till viss del kvarstående) problem med arket som bokens form. Hur det är en form som går emot författarens arbetet med utsagornas inbördes ordning i boken. Jag tänker på det när jag läser utsagan på den första sidan, som alltså egentligen är skriven som bokens mittuppslag:

og se
seks tusen korsfestede
bundne former
skåret ned

Den bundna formen beskuren. Nedskuren. Uppskuren. Det står där (Jørn står där, på golvet som fungerar som scen, med kniven i handen, med boken i handen). Efter att ha läst boken läser han två brev, skrivna om boken till en vän. Om de ”sekstusen korsfestede” läser han att de som korsfästes under antiken oftare blev fastbundna vid korset snarare än fastnagladevid det.
       Författaren fastbunden vid arkets veckade kors.
       Jag viker upp arket och läser:

et bilde henger i galgen

Bokens sista, men arkets andra, utasaga hänger ner ifrån det T som lämnar kvar över arkets nedre halva när det har vikts upp.
       Jag vänder arket uppochned för att läsa den sista utsagan, alltså bokens första:

pennen skulle styre sverdet

Det är så här jag läser när jag först får boken i min hand. Det är inte vad författaren hade tänkt sig. Läsaren brukar våld mot boken. författaren sitter med pennan i hand. Pennan och svärdet. Författaren står med kniven i hand. Penn-kniven. Författaren ger upp kontrollen över texten. Texten hängs upp på korset. Utlämnad åt läsarens våldsamhet. Bara om arket skärs upp (skärs ner ifrån korset) kan pennan styra svärdet (läsaren). Det (o)färdiga verkets vibrerande skönhet.
Jag viker ihop arket och lägger tillbaka det mellan pärmarna. Till vila.

Peter Thörneby
Grå våg
Chateaux
Chateaux
Grå våg

Så börjar konstnären och poeten, Peter Thörneby uppläsningen av sin bok. Paratexten (all text som ligger utanför själva boken, som författarens och förlagets namn) jämställs med den inre texten. Boken börjar och slutar på omslaget. Peters bok är sitt objekt. Detta minns jag när jag öppnar Grå våg, på samma sätt som jag nyss öppnade Det færdige verkets skjönnhet, och ramlar rakt in i mittuppslaget. Minns detta och bläddrar tillbaka till arkets första utsaga, viker mig in i boken, bänder upp det ihopvikta arket till den spetsbåge, påminnande om en gotisk kyrka, som Jørn  nämnde i sitt brev, och läser:

grå våg

måste rikta boken så att ljuset från fönstret faller rakt in i båg-vecket.
       Tittar ut genom fönstret. Himlen är alldeles grå.
Jag läser Grå våg så. Bänder mig in i boken sida för sida. Kanske är min läsning av Grå våg en konsekvens av vad jag lärt mig av läsningen av Det færdige verkets skjönnhet, del 1i den Turkosa serien. Men det är också denkursiva texten jag landar i på mittuppslaget i Grå våg:

barricades. Tear gas
thrown at demonstrators
like ”huge grey
wave” during raid,

Allt i denna utsaga pekar på ett före och ett efter. Den inledande gemenen i ”barricades” tillsammans med den inledande versalen efter punkten, i ”Tear gas, samt det ”avslutande” kommatecknet får mig att söka efter en början och ett slut på varsin sida om denna mitt.
       Jag kikar in i spetsbågen, porten. Jag tänker mig boken som ett hus. Ett hus eller ett hem. Den sista sidan, tryckt på pärmens baksida, [”reflekterar formen”]:

[…] hemlösas
utgivning skingras

Nej, jag vill inte sprätta upp Grå våg. Spetsbågen är spetsvågen. Den ska läsas så; i vågor. Läsningen invikt, nedsänkt. Läsaren vågbrytaren.

14/8, Hagstad, Artur Lundkvistgården, förmiddag

Jag läser om. Börjar med Peters bok denna gång, jag viker upp arket och läser. Kikar sedan in i Jørns bok. Jo, det är så, tänker jag, att Det færdige verkets skjønnhet pekar med hela sin kropp mot den första läsordningen. Både utsagornas innehåll och placering springer ur det hela arket med sina korsande vikningar. Denna form som författaren upplever som problematisk. Liksom mittuppslaget i Grå våg pekar mot sin egen början och fortsättning, styr de ”seks tusen korsfestede / bundne former / skåret ned”, tillsammans med det versala T som står ensamt på pärmens baksida,  oundvikligen mig mot det uppvikta arket. ”Jeg ser den for meg som en altartavle: midtstykket, på fire linjer, er flankert av to fløyer, begge på én linje” läste Jørn ur brevet. Författaren värjer sig inte, han inkorporerar våldet mot sin egen trygghet och överlämnar det färdiga verkets skörhet åt läsaren.
       Grå 
våg, skriven av författaren som kommer från konsten, förhåller sig däremot tydligt till just boken som form. Här styr ”pennan” läsningen i den konventionella riktningen från början till slut. Det är här den Turkosa serien verkar. I det glidande utrymmet mellan konst och litteratur, mellan bok och objekt. (Det är talande att vi inte en enda gång under releasekvällen kom att beröra det faktum att Jørn H. Sværen är en norsk poet. Att Det færdige verkets skjønnhet är skriven på norska, och utgiven på ett svenskt förlag, vilket mig veterligen är mycket ovanligt. Istället talade vi om hur Peter genom denna formens begränsning upplevde en rörelse från det unika objektet mot den reproducerbara boken – en rörelse som tvingade honom att förhålla sig till en ny sorts vårdslöshet, den bristande kontrollen över läsarens behandling av boken (det potentiella våldet!) – medan Jørn snarare upplevde en rörelse från boken mot objektet.) i denna formella begränsing inom vilken vad som helst kan sägas, möts poeten och konstnären och går omlott med varandra. Det är en liten kil som slagits in i den svenska bokutgivningen. Den lyser med ett starkt och mycket vackert fladdrande sken.

i. Titeln är ett citat av Gertrude Stein ur Ömma knappar.